Nu märker jag verkligen vad det är jag har saknat den senaste tiden. Det har nästan handlat helt oavbrutet om Miyavi och post-konsert lullighet att jag faktiskt rent av glömt Gazette. Jag sätter på Disorder eller någon av deras andra skivor och märker att det känns som att komma hem. För det finns trots allt ingen, varken Satoshi, Miyavi, Shou, Kyo eller Miku som kan ersätta Ruki.
Någonsin.
Han är min hjälte och kommer alltid att vara det.
För när det känns tungt och jag bara vill skrika så kan jag alltid vända mig till någon av deras arga låtar t.ex DISCHARGE och så känns allting bra igen. För stunden i alla fall. När jag är förbannad så finns det inget bättre än att avreagera sig till den, dansa av sig ilskan och sedan bara stå blickstilla och andas. Eller varför inte Ruder, Cockroach och att sjunga med i refrängen av Anti Pop?
Gazette bjuder på ändlösa möjligheter med sin musik och deras ballader tröstar mig. Ruki sjunger mig till sömns de nätter som jag lider av insomnia eller bara ligger vaken medan ångest och äckel gnager på mig.
They are, and always will be, my number one.
1 kommentar
Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Ja, jag måste bara få säga att jag har tjuvtittat i din blogg lite och jag gillar det jag sett! Jag har inte hört någon uttrycka sig så om Gaze-pojkarnas underbara musik så nära vad jag själv känner. Det är rentav kusligt! Allt med känslorna och sättet man idoliserar dem. Och Rukis underbara träffande texter! efter en stunds frånvaro från dem, om sätter man igång en Gazette-låt… Då känns det – som du säger – som att komma hem. har du bdb får du gärna kontakta mig där; riotmachine. Min dA är frag1le