Det finns dagar när jag inte alls passar in. Man kan gå omkring på en gata någonstans och känna att ingen ser en. Hade jag modet skulle mitt utseende förändras. Jag har ibland lust att göra någonting riktigt extremt, men så inser jag med någon slags mognad att jag faktiskt inte är någon osäker tonåring längre som måste göra något eller agera på ett visst sätt för att tillhöra någon speciell grupp, för även om jag försöker så vet jag att det här funkar faktiskt inte. Jag är värdelös på att spela en roll som ändå inte klär mig.
Jag ser på de där karismatiska personerna jag beundrar med viss avund för att jag aldrig någonsin kommer att bli som dem. Det enda jag kan bli är en bättre människa, men hur kommer man dit? Vägen är så jävla lång bara.
I morgon åker jag hem från småland, my sweet prince och tryggheten. Kommer att återvända till ett isolerat Hölö med föräldrar som irriterar mig till vansinne. Där kan jag inte ha mina intressen utan att det kommer en massa dumma kommentarer. Det jag inte förstår är varför det ska vara så svårt att bara uppmuntra kreativitet och fantasi. Ibland vill jag bara skrika och säga förlåt att jag föddes som en kreativ individ och att jag kanske har lätt för att sympatisera med andra personer som sticker ut och blir hånade eller whatever för sin hårfärg, sitt utseende eller liknande.
Kärleken är det som håller mig flytande för närvarande och musiken. Jag har i alla fall Dir en grey och en massa andra underbara japaner som ger mig lite ljus i tillvaron, de hjälper mig att gå framåt. Jag har rest mig upp ur askan, men på ostadiga ben som snubblar för lätt. Finns det någon därute som förstår den känslan, som kan säga att det är helt okej?
Att jag sedan får spunk på min fästmans tangentbord och dess konstiga enterknapp är en annan historia.
Inga kommentarer än
Inga kommentarer ännu.
Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
