Tool - Schism

Den här låten har en av de mest hjärtskärande texterna som jag någonsin har hört. Och jag älskar den just därför.

When there’s no one else look inside yourself

Nu förstår jag vad mitt inlägg igår berodde på. Det är den tiden i månaden igen och jag blir lite extra lättstött bara, men saker och ting är inte på topp här hemma. Så har det varit i ett par veckor snart och jag försöker undvika faktumet att det känns mer och mer som jag bor på ett hotell just nu.

Sitter på min säng just nu och tittar på alla fina foton och affischer som jag har satt upp på väggen intill. Förut brukade jag få motivation av att kasta en snabb blick på min Rukiposter, men på senare tid hittar jag motivation på annat håll. Då det behövs gör jag en resa inåt och försöker klura ut vad i helsike det är som jag egentligen vill.

Like your oldest friend just trust the voice within.

I can’t feel my head anymore

Konstigt. Jag sa till mig själv när jag startade den här bloggen att det aldrig skulle behöva komma till den dagen då jag faktiskt måste skriva ett inlägg och angsta. Ha, den dagen har kommit. Jag sitter här i slutet av den nu.

För det mesta säger jag åt mig själv att det går över. Ashita tenki ni naare. I morgon blir en bättre dag. Då den lilla tanken inte fungerar så brukar jag lyssna på Miyavi och hoppas på det bästa, men vad händer när även den gladaste av hans låtar får mig att gråta?

Innan ni kommenterar och säger att jag är gnällig eller otacksam och ska tänka på att jag har det bra så vill jag bara att ni ska tänka efter. Man kan faktiskt må oerhört dåligt av att ha haft ett inglasat liv där inget ont riktigt kommer åt, för bara någon kastar första stenen så går glasväggarna sönder och då minsann kommer all skit och liksom sprider ut en beläggning över precis allt som förut kunde glädja.

Visst kan det vara så att jag har rört vid lyckan flara gånger, men jag känner den inte för jag vet inte hur lyckan känns. Inte alls.

Jag vill bara tillbaka till perioden innan jag tappade bort mig själv. Innan min psykolog gav mig den diagnosen jag inte ville ha. Nu skiter jag i vad ni kommer att säga och för en gångs skull ska jag vara ärlig.

Jag har ljugit om en ganska viktig sak. Våren 2006 fick jag diagnosen Aspbergers Syndrom. Jag mår så fruktansvärt dåligt av att gå omkring och låtsas som om allt är okej när det för helvete inte alls är det minsta okej. I mitt huvud är det kaos. Konstant.

Det är hög tid att jag slutar vara rädd för mig själv. Och det är hög tid att jag börjar lita på folk igen.

Jag måste kunna lita på folk igen, för utan vänner kan man inte leva.

I’m sorry it had to come to this.

Kana - Lolita

Kana är så sockersöt och även om hennes sångröst är svår att vänja sig vid så tycker jag att den här låten är jättebra. Faktiskt en av hennes bästa.

Sociala familjen.

Vi är lite roliga i min familj. Just nu sitter jag och mamma i köket med våra laptops. Tänk vad skumt det är egentligen att hon sitter och tittar efter någon slags blåbärsbuske medan jag sitter och fangirlar mig. Ni kan ju gissa varför haha.

I hope all your prayers are answered.

Ja du, Myv. Förra veckan blev de det. ♥

I love you.

“and we FINALLY got freedom in Sweden !!
..i mean i just got a regular bed. lol

after a fuckin’ shakin’ long bus tour,
at last we settled down in town Sweden.

and we had time for sight seeing (ill let u see later on ma japanese blog.)

the city in sweden was unbelievably beautiful .

the clear air, it feels like water
the blue sky, it looks so near.

i was in LOVE with the city !!“

Aww. Jag sa ju till mig själv att jag inte skulle sakna honom för då blir det bara värre. Men hur ska det gå till när han skriver så fina saker i sin blogg hela tiden?

I miss you. Come back soon, okay? I’ll be waiting. ♥

“Ni är bäst.”

Nu vet jag hur värt det är att köa från klockan ett till halv åtta bara för att uppfylla en dröm. Hade det inte varit Miyavi så vet jag inte om jag hade orkat. Första tiden satt jag bredvid några dryga emoskabb som jag hade lust att bitchslappa några gånger. Fast iofs bestod 50% av kön av just emoskabb och wapaneser. Resten var folk som verkade vara riktiga fans och inte bara var där för att det var “någon cool artist från Japan som vi bara måste se” - citat någon i kön.

Anyways, kön ringlade långt bort från Tyrol men insläppet gick fort när det väl började och plötsligt var jag där. Jag var INNE. Rakt framför mig var scenen. Hann med att köpa en väska som jag hade kollat in i webshopen innan och det var tur för det svärmade folk runt merchandisen hela tiden.

Till sist var det bara att vänta. De spelade musik och varenda gång någon scentekniker kom ut och började mixtra med instrumenten var det någon som pep till i olika delar av Tyrol. Sedan såg jag hur de stämde gitarrer. Miyavis fucking skitsnygga dekorerade bruna flashade framför mina ögon. Då skrek jag också. Ehehe.. *generad*

Självklart var det helt otroligt underbart. Faktiskt precis så som jag hade väntat mig. Miyavi hade makten över oss från att han kom ut på scen tills att han gick av. Bloggrubriken är en av många meningar på, get this; ren svenska som han ansträngde sig för att prata under kvällen. Ahahaha, MYV du är bäst du med. ♥

Och fastän det är över, fastän han har åkt till Finland idag så kommer jag aldrig, ALDRIG att glömma det jag har varit med om.

Återhämtning.

Kent i DN nu i morse. Jättesnygg bild på herr Berg. Den kan förstås inte åteskapa konserten i sin helhet för att den ägde. Thåström var gudomlig, men det var inte svårt för Kent att komma ut efter honom och göra en sjuhelvetes show. För det var precis vad de gjorde. Jag är stolt över min töntorkester. Fastän jag inte är lika fangirl som förut så kan jag inte låta bli att erkänna deras storhet. Joakim Berg ska ha alla hyllningar i världen för att han har gjort mitt liv lättare.

Thåström är en legend och ska behandlas som en sådan. Det syntes att han njöt av att vara där. ♥

Och det gjorde jag också.

Utada Hikaru - Keep Tryin’

Jättefin låt, verkligen.

Nu har jag semester.

God eftermiddag bloggsverige.

Idag tog jag mig en tripp in till huvudstaden och letade kläder. Hittade ett par fett snygga klamouflagebyxor på Saturn Return i Gamla stan som jag inte kunde skiljas ifrån så de följde med hem och det gjorde senaste numret av Gothic & Lolita bible också. Där fanns det massor med inspiration och ursnygga kläder som vanligt. Jag vill bo i Japan och spöka på h.Naoto, Sexpot Revenge, Algoquins och en massa andra butiker.

Kändes underbart att inte behöva stressa hem och att kunna gå omkring lite som jag ville.

Kommer att visa byxorna framöver, men just nu vill jag bara slå mig ner med Gothic & Lolita bible och inte lyfta ett finger för jag är helt slut i fötterna efter alla promenader hit och dit.